Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig nått som tar mig någonstans. För jag vill veta om kärlek finns..?

Vill bara skriva av mig men jag kan inte. Jag vill inte? Eller vågar jag inte?
Finns så mycket jag vill säga egentligen men det känns som att allt är för "privat" ifall ni förstår vad jag menar?
Det finns alltid vissa gränser när man bloggar. Man kan inte alltid säga för mycket eller vara för öppen. Iallafall inte jag. Jag vill inte att folk ska se mig sårbar eller svag. Jag har vänner som ofta kommer till mig och gråter, pratar av sig och verkligen blottar sina känslor för mig. För mig är dem modiga. Låter kanske lustig att jag tycker någon som gråter öppet är modig men blir kanske så eftersom jag själv inte klara av det..
Det finns en person som verkligen sett mina innersta känslor varit med om min värsta sorg och hjälpt mig att att ta mig igenom den. Tyvärr har jag inte den person kvar i mitt liv på samma sätt. Visst har jag andra personer som "tar den platsen" nu. Men inte på samma sätt. Jag älskar mina vänner men jag vill inte att de ska se mig sårbar. För jag tror faktiskt om jag ska vara ärlig att de inte vill se mig sårbar. Jag ska vara ärlig nu. Jag har varit hos en "person" för jag ville testa ifall jag kunde prata av mig där. Men det gick inte.. Jag gjorde som jag alltid gör när någon frågar mig något för personligt. Jag försöker svara med såfort jag känner att tårarna är påväg börjar jag skratta, skämta bort frågan och säger "men det är lungt nu" eller "jag har kommit över det"
Jag lär ångra detta inlägget. Men ville bara försöka förklara varför jag inte visar mig svag, varför jag oftast ler & varför jag helst hjälper andra än att själv bli hjälpt.
vi får väl se hur länge detta inlägget stannar i bloggen.